HÄPP.

Tagga heldag i skolan (Poängjakt!) och sedan bygga hundutställning i antal timmar för att sedan bege sig till öööstermalm för näst sista studentskivan!

Studenten är om 10 dagar, kan inte fatta att dagen jag sett fram emot den senaste tiden faktiskt är nästa vecka(!). Efter skola i 13 år så är allt bara över? Hur konstigt är inte det? Känns så overkligt och det känns inte som om den sista dagen i gymnasiet faktiskt inte är långt borta.

Det är blandade känslor, det är inte förren nu som jag insett att jag förmodligen inte kommer träffa hälften av klassen igen, och att det bara är några få jag kommer hålla kontakten med. Alla går sina egna vägar, några börjar plugga, vissa utomlands, andra flyttar utomlands(!), vissa stannar i huddinge, andra börjar jobba... åh ångest.

Tårarna bara rann när jag gick ut nian och lämnade min ( praktiskt taget) uppväxt där, i samma skola, samma klass från 6 års till nian, 10 år tillsammans och på en dag så var det över. Så himla konstigt att inte gå till gamla klassen, som varit F-2A och blivit 9A, lämna vänner som man känt sen 6 års ålder, men då hade man  gymnasiet att se fram emot, en ny klass nya vänner , nya erfarenheter och massa annat.

Nu ska alla dra iväg på sina egna resor och förverkliga drömmar.

Overkligt och obegripligt.

Studenten ska bli skönt, men läskigt.

Vad händer sen?