Livet som Fru.

Fick en anonym kommentar om att jag är duktig på att skriva! Tack! Blir så glad. Men jag tänkte att på bloggen avänder jag ju ganska mycket talspråk så jag tänkte visa en novell där jag skrivit med "rätt språk" skrev denna i  Oktober 2009 i samband med en svenskauppgift med temat "Uppbrott". Blir jättetacksam för respons!

Read and enjoy :)

LIVET SOM FRU

Varför? Varför gör han alltid så här? Att han aldrig kan lyssna. Han gör mig så arg, så frustrerad, orolig, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

    Tankarna for som vanligt genom mitt huvud när jag gick in genom ytterdörren, jag ställde de två stora papperskassarna på skänken under hallspegeln och såg på dem med en aning ilska i blicken. Eftersom att de, precis förstört mina nyinköpta burberry-strumpbyxor, de var det finaste par jag hade.
Don Donna stövlarna hade jag ägt ett tag. Jag kommer så väl ihåg när jag fick dem av Gustav på vår 3 års dag, den dagen kommer jag sent att glömma. Vårt liv var bra då, innan han fick jobbet.
Telefonen avbröt mig i mina tankar och jag fick bråttom att tag av mig min basker, halsduk och handskar från Dior, placera dem prydligt på hatthyllan och skynda ut till köket för att svara.
”Ja hallå, vem är det jag talar med?”
” Hej! det är Anna- Karin! Jag tänkte bara ringa och påminna dig om mötet på måndag klockan åtta i konferensrummet.”
” Javisst ja, det har jag helt glömt bort, vad skulle jag göra utan dig? Jag skriver upp det här i almanackan, tack så mycket. Vi ses på måndag.”
Anna-Karin har varit min bästa vän och kollega i oberäkneliga år och vad som än händer så sviker vi aldrig varandra, henne kan jag alltid lita på.
Efter att jag lagt på luren gick jag in till sovrummet och tog av mig den svarta tighta kjolen, den vita skjortan och de trasiga strumpbyxorna. Hängde upp kjolen i garderoben, slängde motvilligt burberry- strumpbyxorna i papperskorgen under arbetsbordet och tog på mig min mjukisdress i klassiskt bomull och tog med mig skjortan och slängde den i tvätten på väg till hallen. 
      Matkassarna stod kvar där jag lämnat dem, jag hade hoppats på att Gustav för en gång skull hade kommit hem och plockat upp alla matvaror, men det är sällan han är hemma nu för tiden. Han säger jämt att han lever ett farligt liv. Han påminner mig ständigt om att han älskar mig, men ändå har jag svårt att tro honom.
Jag skulle vilja se hur det är att leva ett liv utan att känna mig orolig över något.

       Matvarorna låg fortfarande kvar i matkassarna, att jag alltid ska vara så långsam. Till middag idag blir det något enkelt. Kanske soppa? Jag har ingen lust att stå och laga en stor middag bara till mig. Jag tog fram en kastrull i teflon och ställde den på spisen, lade fram en skål i porslin och en sked i rostfritt stål på ekbordet. Hällde sedan ner tomatsoppan i kastrullen och gick in till vardagsrummet för att hitta ett vinglas. Soppa och vin, perfekt middag.

   Maten smakade inte bra idag, inte drycken heller. Även om jag inte ätit upp, ställde jag den halvfulla skålen med tomatsoppa i slasken, vinet fick stå kvar på köksbordet.

    Jag satt på teven och satte mig ner i skinnsoffan som jag och Gustav fick i bröllopspresent av mina föräldrar. Jag vill inte ens tänka på hur mycket den hade kostat. På teve är det inget bra som vanligt. Varför är det aldrig något bra på teve på fredagskvällar? Jag bläddrade bland tevekanalerna, nej, nej, nej säger jag tyst för mig själv då jag kastade en snabb blick på teveskärmen. Jag stannar tillsist på kanal 5, någon actionfilm var det visst, har nog sett den förut, kände igen den. Filmen på teve var inget annat är bilder som rörde sig, jag var för okoncentrerad för att i överhuvudtaget kunna engagera mig i filmen.

    Nyckeln som vred om låset fick mig att hoppa till och gå i rask takt mot dörren. Jag vet precis vad han skulle säga…

 ”Förlåt älskling för att jag inte har ring eller hört av mig, men…”

Han fortsätter med sin vanliga predikan om att han inte har haft någon tillgång till telefon och mejl. Det gamla vanliga, samma kommentar varje gång. Numera kan jag dem utan till.

”Gustav?” mitt val av tonläge fick honom att tystna.

”Ja, har det hänt något? Du vet att jag inte kan göra något åt det här”.

Av någon anledning stod vi fortfarande kvar ute i hallen, tittar in i varandras ögon. Som om det skulle utgöra någon större betydelse. Det skulle ha gjort det förr, men inte nu. Nu var allt förändrat.

” Gustav, sade jag igen. Jag har funderat och jag tror inte att detta fungerar längre”. Sade jag och försökte att dölja ilskan i min röst så gott jag kunde.

”Nonsens, det är bara något du har fått för dig, det är tröttheten som talar sätt dig i soffan så kommer jag”

Hans milda tonläge fick ilskan inom mig att stiga, jag kunde inte kontrollera den längre och vad som hände sedan kunde inte ens jag själv förstå. Mina läppar rörde sig utan att min hjärna han registrera orden som flög ut ur min mun.

” Gustav, du förstår inte du vet inte hur det är att alltid vara orolig. Du ringer aldrig, du säger aldrig var du är jag går runt på jobbet med en klump i magen, orolig för att senaste gången jag såg dig, var den sista för alltid. Mitt liv påverkas av denna ständiga oro och ensamhet, jag klarar inte av det här längre! Förstår du inte att jag behöver leva mitt liv. Har du glömt bort att jag finns? ” Min röst skar sig och tårarna började sakta rinna nedför mina kinder.

”Älskling, gråter du?” Hans röst var mild, men på samma gång sträv. Han försökte spela förstående.      

”Är det allt du kan säga, har du ingen medkänsla? Hur kan du inte förstå?”

Jag samlade mig en sekund och gav mig tillåtelsen att granska mina känslor, efter en tid som kändes som timmar hade jag tagit ett beslut.

”Det är du som ska vara här för mig. Du som ska stötta mig genom svåra perioder. Du som ska trösta mig när ja gråter. Du som ska torka mina tårar. Det är meningen att vi ska ta hand om varandra. Jag ska inte behöva gå igenom sådant ensam. Vart var du någonstans?”

”Älskling ja…”

” Sluta! vad har det tagit åt dig!”

Gråten hade nu tagit överhand och jag såg på honom att han började förstå vad det är jag känner.

    Gustav gick sakta förbi mig, han snuddade vid min axel. Jag hade glömt hur bra det kändes när han var nära. Han fortsatte ut till köket, hans fotsteg ekade i det tysta rummet och med ett litet klick hörde jag hur han öppnade kylskåpsdörren.

”Finns det någon mat?” Han verkade inte det minsta påverkad av mitt frustrations utbrott.

”Du kan då aldrig tänka på något annat än dig själv! Du har fått dina chanser Gustav, men nu ger jag upp. Jag erkänner, du vinner. Ditt jobb är uppenbarligen mycket viktigare än mig. Jag tänker inte ge upp hela mitt liv, jag är en kvinna med många ambitioner. Jag kan bli något, vare sig du är med i mitt liv eller inte! Jag har fått nog.”

     Omedveten om vad jag precis sagt och gjort gick jag med bestämda steg in i sovrummet. Tog min nya resväska och slängde sedan ner de viktigaste och mest värdefulla. Vid det där tillfället kunde jag inte tänka på något annat än att ta mig ut härifrån. Väskan var packad på mindre än tio minuter och jag slet ner den från sängen, överkastet fastnade i väskan och drogs ned på golvet, jag lät det medvetet ligga kvar på golvet. Jag småsprang ut till hallen med väskan släpandes efter mig. Klängde snabbt på mig min Chanelkappa, min basker, halsduk och handskar från Dior. Don Donna stövlarna tryckte jag ner i den redan fullpackade resväskan och tog istället på mig ett par klacklösa stövlar. Innan jag gick ut genom dörren kastade jag en snabb blick på mig själv i spegeln. För första gången på länge såg jag en fri kvinna avspeglas i glaset.

Gustav som inte verkade ha förstått vad mitt utbrott handlat om. Stod fortfarande med huvudet intryck i kylskåpet och verkade inte alls bry sig om att jag tänkt lämna honom för alltid.

Nu var jag redo, jag rättade till baskern och tittade mig i hallspegeln för sista gången någonsin.

Perfektionism, var det rätta ordet för mitt utseende. Jag samlade mod, gick ut ur farstun utan att säga något till Gustav. Jag såg till att jag smällde igen dörren hårdare än nödvändigt.